- What do you mean? frågade jag oroligt medans jag kramade om Fiffi.

- She is very bad hury, she may not ... wake up, im really sorry sa hon och tittade mot oss. Zayn kramade om Niall som grät som aldrig förr. Fiffi började gråta ännu mer om det ens var möjligt.

- She has to wake up! sa Liam allvarligt och tittade storögt på Dr. Adams.

- Well she have a lot of bruises, she got brain concussion, her nose is broke and she have also broke a leg and a arm. And right now she's in coma. Her heart is pretty weak...

- Can we se her? sa Louis.

- Well yes but two in a time! Vi nickade och pekade mot dörren. Niall och Fiffi gick in först. Dom tog varandras händer och jag såg dom försvinna in genom dörren till rum 678 på¨intensiven.

 

 

Jag höll Fiffi i handen när vi långsamt gick in genom dörren. Allt var suddigt och mina tårar rann ner för kinderna. Jag gick fram till sängen där hon låg med Fiffi tätt bakom mig. Rummet var tråkigt. Vita vägar, två fotöljer i äcklig grön färg och så en säng där hon låg. Runt henne fanns några maskiner. Hon låg där så fridfullt fast ändå så hemskt. Hon hade ett bandage runt huvudet och hennes läpp var smått blodig. Hon hade blåmärken på armarna och en blåtira under ena ögat. Hennes ögon var stänga och hon andades långsamt. Fiffi stod brevid mig en stund tills hon gick ut med tårarna rinnande. Jag flyttade en av stolarna så att den var brevid henne och så satte jag mig ner. Jag tog hennes han och höll den hårt.

- Please... Min röst bröt sig och jag var hes.

- Don't leave me...viskade jag och pussade försiktigt hennes hand. Jag harklade mig lite och när rösten kändes stadig så började jag prata med henne. Hon kanske inte hörde mig men det ska ju tydligen vara bra att prata med folk när dom ligger i koma.

- Please don't leave. You may not know this but I want to tell you. I like you. I really like, more than a friend and I don't know if you feel the same way but if you do i would be so happy.I would be your everything and I would take care of you until we are old. I would be your world just like you are my world. I would be your boyfriend until that day you don't want me anymore or until that day i become your husband... But if you don't, I understand but you could atleast wake up for me? Please. You are everything to me... Jag klarade inte mer. Mina tårar tog över och jag bara satt där och grät tills jag kände någon händer på mina axlar.

- Come Niall sa Liam lugnande. Jag nickade svagt och reste mig upp.

 

 

Jag förde sakt Niall ut ur hennes rum. Han var förstörd. Jag hade aldrig sätt honom så här ledsen. Hon betydde verkligen mycket för honom. Niall satte sig i väntrummet och resten av oss gick in två och två. Jag stannade hos Niall efter som jag sett henne en snabbis när jag hämtade Niall.

 

Vi all satt tysta i väntrummet och väntade på att få höra något positift. Men allt vi hörde va '' Vi är ledsna, hon kanske inte vaknar'' eller '' Vi ska göra vårt bästa men hon är väldigt svårt skadad'' Verkligen uppmuntrade ord... För varje sekund som gick blev vi alla tröttare och tröttare och samtidigt ledsnare och ledsnare men allt vi kunde göra var att vänta och vänta.

 

Det hade gått ett halvår och vi hoppades inte på för mycket längre. Eller Niall den stackrn var på sjukhuset varje dag och slutade inte tro. Men hon blev sämre och dom hade varnat flera gånger att om hon inte vaknade snart så skulle hon dö inom loppet av en månad. EN MÅNAD? Varför ens tro något? Under detta halvåret hade hennes hjärta slutat slå flera gånger. Dom flesta av blåmärkerna och såren var borta det var mest hjärnskakningen och att hennes hjärta var svagt. Alla hennes brutna ben var hela och allt var i stort sett bra med henne men ändå vaknade hon inte? Hjärtat var svagt för att hon inte vaknade. Det var allt!

- Louis? Are you there? Zayn's röst fick mig att rycka till och titta mig omkring. Vi var hos mig och Harry och spelade Fifa.

- Um yeah... What is it?

- Elenor calld? You know your girlfriend? skrattade Zyan. Jag nickade och tog upp min mobil och gick i väg för att ringa Elenor. Hon hade varit förstående och hade tilll och med hälsat på Carly på sjukhuset.

 

 

Jag satt som valigt inne hos Carly. På stolen coh höll hennes hand. Hade jag mycket hopp kvar? Nej! Jag var rädd för att hon aldrig skulle vakna med samtidigt fick jag inte sluta tro.Jag var trött och snart kände jag hur allting blev svart för ögonen och jag föll in i drömmarnas värld.

 

- Niall? Jag vaknade med ett ryck och tittade vart rösten kom i från. Jag stirrade storögd på Carly som såg så svag ut men hade ögonen öppna.

- You are alive?

- Niall, weres Fiffi? Why am I here? It hurts...

- Fiffi is in Sweden, she went home a long ago. You got hit by a car, don't you remeber? Wait i get a nurse. Jag skyndade mig ut ur rummet och hittade snabbt en läkare och förklarade att hon vaknat. Läkaren gick in och kom ut i gen efter en stund.

- You can go in now sa hon och försvann. Jag gick in och såg henne sitta upp.

- How are you? jag log lite svagt mot henne och hon ryckte på axlarna.

- Fine i guess.. Six months huh? wow, it feels weird, were are mum and dad?

- You'remum been here sometimes but she work alot. And so do we but I have been here when we are free sa jag och log mott henne.

- Thank you Niall, it's very sweet of you!

- No worries, when are you going home?

-In two days they say. Hon suckade.

- What? skrattade jag.

- I don't like hospitals since..

- Since?

- Nah nothing hon log mot mig och blunade.

- okey, are you tired? Hon nickade lite innan jag gick ut för att ringa killarna. Äntligen hade hon vaknat.

_______________________________________________________________________________________________